Den här veckan har verkligen visat att hösten är här för att stanna, självklart tycker jag det är myysigt. Tindrande frost på morgonarna, solljuset som faller på de höstlöv som ännu inte släppts från trädkronorna, temperaturer som snart är nere vid fryspunkten och med det, ett okontrollerat snöande som kommer lamslå hela landet. Härligt ! (med betoning på att jag inte är ironisk). Den här veckan har jag haft tid att titta på Efter tio på fyran, ett program som har en programledare i Malou von Siewers (osöker stavning) som det sedan några år tillbaka växer mossa på. Inget illa ment mot Malou, men till hennes försvar kan sägas att ålderdom inte kan kontrolleras, det bara händer vare sig man eller kvinna vill det eller inte. En annan som åldras är Malous sidekick med det otroligt briljanta alias Blondinbella, som försöker låta ödmjuk genom att påbörja varje mening med orden "jag är bra på att...". Det låter inte helt övertygande... En annan sak som varit på tapeten den senaste tiden är det s k "Fallet Ganna" som handlar om att en gammal tant, som ser myysig ut, kan utvisas till Ukraina där hon inte har några släktingar i livet. Jag tänker inte kommentera hur sjukt det är att en tant, och andra människor av den tredje åldern i samma situation, kan tvingas lämna ett Sverige bara för att de har ett utländskt förflutet. Jag vill istället påpeka hur glad jag blir över att Gannas dotterdotter, alternativt barnbarn, har ett så härligt namn som "Anna Otto". Ett dubbelpalindrom alltså. Anna Otto är helt klart en kandidat till Sveriges häftigaste namn. Jag tror bara att sångaren i nyss upplösta The Ark kan konkurrera om den titeln. Det som talar emot The Arks frontfigur är att det faktum att Ola Salo är ett helpalindrom är lika gammalt som Ola själv. Genom att påpeka Ola Salos coola namn riskerar du att uppfattas som lika "efter" och omodern som självaste Malou. Inget illa ment mot Malou, men jag kan öppenhjärtligt säga att jag blir chockad varje gång Malou påstår att hon känner till något som brukar kallas "sociala medier". Fördomar. Nu hade jag inget mer i bagaget för att baktala Malou, inget illa ment, men ändå. Därför bör jag sluta. Hejdå :)

Dagens sens moral är att alla handlingar medför konsekvenser. Såsom att låta lufttorka håret efter dusch, bad eller hällregn. Konsekvens; Håret riskerar att likt en efterbliven blomväxt börja spreta åt alla håll och därmed råka förväxlas med en buske. Det var allt jag hade att säga idag. Hejhej :)

Idag surfade jag in på Blogg.se för att fortsätta min studietips-serie som har fått samma märkliga struktur som Star Wars-filmerna. Men tro inte att jag blir upprörd när jag läser att de hjärtkrossade har fått en egen dag till att känna sig extra nere, på samma dag som min födelsedag ! Gissa om jag kommer att sitta på en stol, möjligtvis en soffa eller fåtölj, på den 12;e november, glad över att det då bara är ett år kvar tills att bli myndig, men samtidigt känna känslan av att vara hjärtkrossad, ledsen, allmänt nedstämd, trist och olycklig. Så jag undrar, måste man verkligen uppmärksamma en dag som kommer locka fram den där känslan av att vara ensam, olustig och olycklig, samtidigt som man ska fira att ännu ett levnadsår, eller en till "vår" som en 80'talist skulle säga, avklarats med livhanken i behåll ? Jag vet inte heller hur min roll i det hela ser ut, om jag är den allmänt hjärtkrossade människan, eller om jag, med min närvaro och kontakt med andra, är en hjärtekrossare ? Jag hoppas på det första. För ibland är det svårt att tolka signaler, speciellt om det är signaler från någonstans i det okända, någonstans det inte går att känna stämningen, någonstans där inget är som det borde vara. Jag kanske bara överskattar vikten av det lustiga sammanträffandet att de hjärtkrossades, och min egen dag, numera samsas på samma dag i almenackan. För det är väl kanske så, att den födelsedag, som brukar firas på den bästa årstiden som finns, vintern (förutsatt att det finns snö på marken) numera endast kommer erbjuda en massa hjärtekrossade zombies som gråter över att deras senaste förhållande slutade i likgiltigt gräl, att deras senaste partner inte ville ha dem, och att de inte kommer att utveckla en ny relation, just eftersom de är hjärtekrossade. För visst, kanske har man en egen anledning till att uppmärksamma de hjärtekrossades förlovade dag, men jag tror nog att jag föredrar att fira något positivt. Såsom det faktum att jag då levt längre än vad jag hade kunnat tänka mig, när jag var liten. För att delta i någon hjärtlös parad som skanderar hur synd det är om dem som inte haft någon lyckad samlevnad med någon de tycker mycket om känns inte helt befogat. Det känns lite meningslöst att bara grotta ned sig, tröstäta lite anjovis med pizzakrydda på, och bara gråta ut samtidigt som åsynen av Bridget Jone's dagbok framkallar ännu fler tårar. Jag tror jag föredrar att fira, kanske lite fest. Och det är ju aldrig fel med fest !? För den dagen kommer, då det känns välkommet att anjovisburken har lång hållbarhetstid när jag kommer plocka ut den ur kylen, och ladda upp för gråtfest i min ensamhet. Men den dagen tänker jag inte spendera bara för att det står i almenackan att jag ska göra. Nej, jag vill ha roligt i stället. Det är roligare. Nu har jag ingen bättre slutkläm eller sens moral att komma med så jag slutar med att säga. Tack du som läste, och kom ihåg, det finns någon för dig. Hade ! // C.G.L.

Med tio avklarade årskurser i bagaget så känner jag mig nu mogen för att dela med mig av mina bästa tips för att klara skolan. Eller rättare sagt vad du bör undvika för att inte framstå som retarderad inför dina klasskamrater. Ingen är någonsin perfekt men en strävan efter något kan göra det lättare för dig. Därför presenterar jag nu min lista över situationer du bör undvika att sätta dig i när du är i skolan. Efterhand lägger jag ut fler studietips, i en svårbegriplig ordning som gör at jag börjar med inlägg #4, ha det sista som tredje och det fjärde som första, alltså precis som Star Wars-filmerna. Inte alls nördigt, eller ?

Nåväl, om ett flertal av punkterna nedan överensstämmer eller på något sett kännetecknar dig och din studieteknik så skulle jag råda dig försöka göra saker på andra sätt...

På svenskan... så plagierar du en uppsats med titeln "Djurspråk är också språk" och tror dig ha fått bästa resultat när "din" uppsats besvarats med hälsningen "100%, mvh Urkund".

På matten... använder du ett måttband från IKEA för att beräkna Inch under avsnittet "Internationella längdenheter".

På franskan... så kallar du din magister "napoleon" efter att du läst på wikipedia att det betyder "liten och kompakt"

På bilden... så kopierar du ett uppslag ur frökens erotiska brandmanskalender och inlämnar detta som porträtt av självaste kung Carl XVI Gustaf som ung.

På idrotten... så tar du psykiskt livet av din fotbollsgalne lärare när du spontant, efter att ha satt dig på betryggande marginal uppe i ribbstolarna, skriker att Göran Persson fullgjort fler mål än vad Zlatan gjort under hela sin karriär.

På biologin... så misslyckas du i en redogörelse om hur pollenering går till och skyller ditt misslyckande på att du inte har tillräcklig erfarenhet av blommor och bin.

och den sista lektionen för dagen är träslöjd... där du praktiserar borrteknik genom att strategiskt placera ett flertal hål i en avlång träbit som senare visar sig vara bärande balk på skolans nya paviljong.



Nu orkar jag inte skriva mer. Hejdå !



// C.G.L

Nu var det ett tag sedan sist. Under de senaste tre veckorna har jag hållit bloggen inaktiv för att det slagit svallvågor kring mitt liv. Men i kölvattnet av den bedarrande stormen är jag nu tillbaka för att förmedla på min syn livets största gåta...

Men först ska jag lite kort berätta om de mina senaste dagar. Jag bor numera hos min härliga mormor. Vi har konstaterat att vi under kommande vinter kommer att fylla sjutton, respektive sjuttio år. Men det känns ändå inte som att två generationer som skiljer oss åt. Livets goda, och ett visst släktband, förenar mig och mormor. 

Nåväl, vilken livets största gåta är vet jag inte, men det känns som min livsuppgift att ta reda på. En mystisk gåta jag funderat på under de gångna dagarna är åldrandet. Jag funderar på vad som kännetecknar en äldre person. Jag tänker inte på alla rynkor och skavanker, utan jag försöker hitta den generella formeln för ålderdomen. Vad är ålder ? Vem är äldre ? Och vem är äldre än den som är äldre ?

Som de flesta redan vet så präglas människan av sin omvärld. En generell svensk är blond, överdrivet rädd för vatten och omvärldsanalytisk. En generell amerikan har en medfödd ökad risk för fetma och är en rackare på hitta på konstiga ord som sedan hela världen måste lära sig. Men vad kännetecknar en generell äldre ?

Jag tänker mig att den generella äldre personen är precis som alla andra människor, fast lite bättre anpassad. Låt mig ta ett exempel, de flesta äldre kan inte springa, men varför ska man behöva det när det går bussar vareviga kvart, hur ofta springer de vuxna efter studentexamen ? en äldre har oftast nedsatt syn, men varför är det nödvändigtvis ett problem när de flesta former av försämrad syn åtgärdas hos optikern ? Den generella äldre har slitna tänder, men varför är det nödvändigtvis dåligt när det mest sålda konserven är lättuggad mat ?

De flesta gamlingar har inte dagens sk skönhetsideal med slät hy, markerade kindben och allt annat fånigt som dagens mainstreamfolk matas fulla med, men egentligen, varför ska en gamling leva upp till idealen när den gamla personen inte längre är intresserad av att ragga, leta levnadspartner och annat nöje där utseendet kan spela ha betydelse... Varför ska inte en gamling vara teknikantiist när vi hela tiden upplyser dem om hur meningslös gårdagens teknik är, men hur utmärkt den kommer att vara i framtiden. Dagens medianpensionär har inte åkomman sms-tumme. Inte för att de äldre messar mindre, utan för att de förstått hur meningslöst det är. Dagens teknik är ju touch...

Det är minsann inte ofta jag behandlar ämnet monarki och royalism. Men den dag som jag inte längre förvånar min omgivning så måste jag ta en kraftig funderare på vem jag faktiskt är. Jag är som skapad för att ge min omgivning något nytt att tänka på... Det jag tänker på är ju förstås att Kronprinsessan (som alltid är hög) och prins Daniel (alias Boxer-Robert) väntar Sveriges mäktigaste foster.

Idag började skolan igen. Det känns bra. Bättre  än förväntat faktiskt... Det nya shemat förstår jag ingenting av men jag är ändå stolt över att ha avklarat den första dagen oskadd. Det hade kunnat vara mycket värre. Egentligen har jag inget att berätta om men jag vill ju ändå ta tillfället i akt när det finns en biblioteksdator ledig. Inte konstigt med tanke på att skolan är tom. Nog om detta, ha det bra !

Jag imponeras över min egen bedrift att skriva en rubrik på engelska. Jag tänker på att det är skolstart imorgon. Roligt, javisst, men ändå unikt. Det är första gången under min skoltid som jag inte vet åt vilket håll min skola ligger, jag vet inte hur jag tar mig dit eller hur jag ska undvika att gå vilse. Nyinflyttad sedan en vecka på en ort som erbjuder ca 2,5 timmars resväg. Minst. Förutsatt att jag har räknat rätt, eftersom jag ännu inte vet vilka bussförbindelser som finns... Men problemet är som tur är uppskjutet, ikväll ska jag sätta mig på bussen mot stan och leta rätt på min snälla mormor som ger mig huserum under natten. Jag har sökt min nyblivna granne tillika klasskamrat utan resultat. Den rackarn läser ju inte sin mejl. Jag har nämligen inte någon mobil, ännu. Men om ett par veckor kanske jag orkar fixa detta. En annan anledning som gör skolstarten unik är att en person are make me nervous. Jag som alltid tidigare känt mig säker och trygg. Men nu känns det lite ängsligt - Men förhoppningsvis går det över imorgon. Jag tänker lite trött på hur mycket de nya lärarna kommer att kräva av lilla mig som elev. Jag planerar att beblanda mig i mängden klasskamrater för att på så sett gå levande ur augusti månad...

Jag tänker mig att jag imorgon kommer tycka det är skönt att den shemalagda vardagen är tillbaka. Jag är innerst inne en person gillar tydlighet och punktlighet. Men det är väl något som jag tar tillbaka när jag tröttnat på skolan, det brukar i normalfallet ta ungefär två veckor. Dessutom blir det intressant att veta vad jag valde för individuella val i våras. Det är ju något som man omöjligt minns om man är som jag är. Men jag har en misstanke om att jag har valt matte, med allt vad det innebär...

Imorgon kommer väl troligen hela dagen gå ut på att synka en viss platta med den mest omständiga programvaran som finns - iTunes. Ett mera onödigt dåligt program får man leta länge för att hitta... Så är det, syns imorgon !
// C.G.L

Nu är jag uppriktigt trött på det här. Att ladda en URL via s k mobilt bredband på över en minut är inte okej, för mig. Förresten så finns inga mobila bredband (eftersom termen "bredband" kommer från den åttadelade kabeln som bygger på fast uppkoppling med ethernet-kabel). Men nog om det. Idag gjorde jag den emotionellt blandade upptäckten att skolan börjar på torsdag. Det skulle kunna vara roligt, om det inte hade varit för några bittra detaljer. Det första och främsta är att skolan innebär tidiga morgonar, ansvar, ordning, prestationskrav mm. Dessutom blir det ju inte bättre av att numera tvingas upp ungefär tre timmar tidigare än vad man vant sig vid under åren som gått. Jag har därtill ingen aning om hur jag ska ta mig till skolan, hur jag ska komma tillbaka och hur jag ska undvika att bli kidnappad av en obehaglig pedofil på vägen till eller från skolan. Alla dessa frågor. Alla dessa obefintliga svar...

De senaste dagarna har präglats av en generell rastlöshet, som ibland yttrar sig genom att ta vara på de korta tillfällen som erbjuds. Jag har fått bära en hel del och lite till, jag har fått ... Nej förresten, jag har inte fått gjort något mer. Om knäppa med fingrarna räknas så har jag hunnit med det också. Annars har jag bara lyssnat på några av de 103 avsnitt med Tankesmedjan som jag bunkrat upp med från tiden då man hade bredband. Alltså fast bredband, och inte mobilt bredband som inte ger mer än 0,17 Mbit/sek. (Helt sant, jag testade ;). Eftersom jag varit isolerad mot omvärlden, har ju inte heller någon mobil (men den obefintliga mobilen har ändå ingen täckning), så har jag dessutom glömt bort hur jag bygger en vettig mening, hur jag umgås med någon utan att framstå som en ovettig bonde utan vänner; jag har dessutom glömt bort det som jag nu hade tänkt skriva - Hmmm... Nee, jag får helt enkelt ta mig i kragen och hitta på något. På torsdag får det bli. Det finns inget att göra här, förutom att bära, förstås. Det får bli att lyssna lite mera på Tankesmedjan, vilket jag inte anser vara en sysselsättning, men ändå. Det gäller att ta vara på de få moment som ger en glädje i livet. Ha det bra, ursäkta den bonde som bölar, synes på torsdag.
// C.G.L

Idag tänker jag berätta vad jag var med om under en solig julidag (eller jul-i-dag som en sär-skrivare skulle kunna säga). Likt många andra dagar hade jag rest in till Uppsala för att leta diverse förnödenheter. Efter en lyckad ärenderunda var det dags att åka hem. Men på väg till centralstationen gör jag ett oplanerat spontanbesök på Solo i forumgallerian. Det var första gången jag var in i den butiken. Förmodligen var det också den sista...

När jag väl kommit in butiken välkomnas jag av Solo-expediterna, tre potentiella gentlemän i unga år. Jag letade mig in i bommulsdjungeln för att ospecifierat leta efter något snyggt plagg. En av de unga dyker upp bakom axeln och vill inget annat än att veta vad jag söker. Eftersom jag då står vid byxorna så svarar jag ärligt att jag just nu tittar på ett par jeans. Expediten tog det som ett heligt tecken och välsignade mig m ett par s k märkesjeans (s k för att de påståddes vara av fint märke, men det var inget jag kontrollerade...).

Men jag hinner inte ens dra för mig i provhytten innan en annan av de vältjänta expediterna frågade hur byxorna passade. Jag visste ändå att byxorna skulle sitta bra, eftersom jag under den föregående butiksplundringen provat ut min storlek. Expediten ville verkligen se hur byxorna satt, och jag visade. Expediten sade, något krystat, att "just de" byxorna var som figursydda för "just mig". Jo eller hur, tänker jag. Knappast, att någon ung asiat som kanske aldrig haft råd med en resa till europa skulle ha "just min" medelsvenssonfigur i åtanke vid produktionstillfället. Troligtvis endast säljrelaterat struntprat.

Jag påpekar att priset, 1100 :-, känns lite i överkant för ett par byxor som inte är mera än några ihopsömmade, tokgiftiga tygbitar. Expediten påpekar att tygbitarna är av fint märke men ärligt talat, finns det något löjligare än att betala överpris för ett märke på en vara ? Jag vill inte ha något alls påpekar jag. Men det var inget som en tredje expedit ville acceptera. Istället hänvisas jag till ett bord med 30 % rabatt, oj vad billigt kan tyckas. Jag tänker för mig själv att jag inte skulle betala mer än 200 :- för något, i mitt tycke, opassande. Det ordinare priset på omkring 800 :- (alltså närapå 600 :- med rabatt) känns inte värt men innan jag hunnit framföra detta så har jag redan försetts med tre par byxor i motsvarande storlek. Så, empatiskt tackar jag för servicen, även om jag inser att jag inte skulle ha gått in i en tom butik med tre köphetsande expediter. Jag som helt fredligt bara skulle gå till bussen. 

Istället står jag nu med en hög med byxor som jag egentligen inte vill prova. Men när jag vid det laget står i provhytten så dyker expedit #1 upp igen och vill se mig med byxorna på. Jag uppfyller önskan och jag gör ett personligt utlåtande om att de inte är snygga, men både expedit #1 och #3 verkar tycka att jag ska köpa dem i alla fall. Jag svarar i ärlighetens namn att jag inte ska ha något, även om expedit #2 nu hade planerat för att visa mig mera. Men nope, jag tar mig ut i gallerian och undkommer de klängande expediterna.

Frågan är nu varför jag utbrett berättar om mina upplevelser. Jag tycker att Solo-expediterna inte gjorde något fel, utan snarare spelade ett skickligt spel genom att vara till synes intresserade och godhjärtade.

Imorgon flyttar jag, därför är det osäkert om jag kommer att ha tid med bloggen på några dagar, även om jag ska försöka yppa något. Istället utger jag mig nu för att vara en mig påhittad konsumentpsykolog. Förslagsvis ett tips per dag? Jag försöker nedan att reda ut vad som skickligheten ligger i. Akta dig för att bli lurad.

-> Om du besöker en tom butik, så har du större chans att få betjäning. Inte bara för att personalen inte är upptagen med andra kunder, utan för att du, genom att röra dig i butiken, bidrar till en större kundomsättning. Anledningen är att vi som människor gärna tar intryck av andras konsumtion i vårt shoppande. Genom att se hur kunder letar eftertraktade plagg i butiken så löper du som konsument större "risk" att spontant besöka butiken. En tom butik kan vara en oattraktiv butik. Denna effekt går oftast rättså tydligt att urskilja genom att överblicka hur många kunder i en butik som syns utifrån när du går in, och sedan jämföra detta med att överblicka hur många kunder det är när du lämnar butiken. Jag har själv testat detta och har uppfattat slående resultat. På samma sätt så plockar mataffärer gärna bort ett par produkter från annars välfyllda hyllor. Det uppenbara av att någon kund redan köpt denna produkt ger en illusion om att produkten är populär. För att statistiskt säkerställa detta fenomen så har undersökningar visat att i valet och kvalet mellan t.ex två olika smaker av en vara, så väljer 4 av 5 konsumenter den smak som är mest urplockad. Tomma kartonger på butikshyllorna visar att produkten är populär. På samma sätt ger en butik med många kunder en illusion av att butiken är populär, förutsatt att det inte ger konsekvenser såsom trängsel och köer.

-> När du betjänas av en expedit hänvisas du ofta till det dyrare prissegmentet först. Detta är medveten säljtaktik från expeditens sida, så det gäller att passa sig. Även om expediten inte tror att du kommer att köpa ett par byxor för över tusenlappen, så kommer det att påverka dig som konsument under din fortsatta shopping. Att du först fått prova ett par byxor för 1,1';- så blir det ditt referenspris. När du sedan får se att det finns byxor för 600 :- (alltså hela 500 kronor billigare!) så uppfattas detta som ett billigare alternativ, och köpdistinkten slår till. När det dessutom är realisation på varan, dvs att jag först "sparar" 500;- på att inte köpa de dyraste jeansen, och sedan ytterligare "sparar" 200;- på rea. Kan det då bli bättre ? Kanske, om du som konsument hade vetat att samma jeans säljs i butiken tvärs över för 400;-.

-> Det har länge varit känt att priset på varor kan variera starkt beroende på om, och isf vilket, märke det sitter på en produkt. Att ett plagg med ett speciellt märke går loss för över tusenlappen - medans själva plagget finns att köpa, utan märke, för ett par hundra kronor. Att inpränta värdet av ett varumärke stärker efterfrågan av dyrare plagg, samtidigt som det triggar svallvågskonsumtion. Låt mig ta ett exempel, Converse-skor inhandlas på internet till ett i jämförelse billigt pris. Den som nu handlat dessa skor blir oftast omedvetet en levande reklampelare för dels butiken som säljer dessa skor till ett relativt bra pris, samt att värdet för märket Converse stärks. Detta eftersom det är vanligt att vänner rekommenderar butiker och produkter för andra vänner. Ibland utnyttjas detta av företag genom s k eftermarknadsföring. Vid innanstående så vänder sig företag mot de som redan köpt deras produkt, och förser dessa användare med goda argument till att deras produkt från företaget är den bästa. På så sätt stärks effekten av rekommendationerna. När kunden nu tipsar sina vänner och ger egna sin syn med egna erfarenheter så har företaget lyckats. Detta har även lett till att vissa produkter, såsom vissa Apple-prylar såsom iPhone m.fl. blivit så hajpade över att alla rekommenderar dem, eftersom Apple ständigt ger användarna fler skäl till att iPhone är "bäst". För vem har inte hört sagan om den person som älskade sin iPhone ...

Nog om detta nu, som sagt tidigare, imorgon flyttar jag, men jag ska göra allt för att skriva något under de närmsta dagarna. Hoppas detta kan underhålla för den lilla stunden. Hade !
// C.G.L

Idag har jag och mor diskuterat försvarspolitik och de rådande konflikterna i bl.a. Afghanistan och Libyen. Jag uttrycker stolthet för den nation som levererar 37 % av Libyenoperationens flygfältsrapporter, och den nation vars fem flygplan anses utgöra en hedersvärd fredsinsats i landet. Jag är stolt över Sverige.

Men det är absolut inte så att jag förordar väpnade konflikter. Jag tycker det är avskyvärt att människor dödar varandra. Jag tycker krigsföring inte är förenligt med mänsklighet, och självklart, när jag nu uppslukats av latinets gränslösa charm, hittade jag ett passande uttryck.

Amor vincit omnia et nos cedamus amori.
(Kärleken övervinner allt, så låt oss besegras av kärleken)

Jag sover samtidigt som jag inte kan somna. En känsla som kan förklaras genom att mina sinnen sover, men medvetandet är vaket. Experto crede. (svensk översättning: Tro mig som har erfarenhet (av sömnlöshet alltså). Mitt medvetande håller mig vaken med min nykläckta idé. Att bygga en PC, figuranpassad efter ett fack i den populära IKEA-hyllan Expedit. Jag har förstått att det finns vissa som tror att det är svårt att bygga en PC, men med en fullständig, fullt kompatibel komponentuppsättning är det inte svårt alls. Det kan vara lite knepigare med öppna system, eftersom det är sådant som öppnar exponentiella valmöjligheter.

Ikväll har jag fattat själva grejen. Ikväll har jag äntligen förstått hur jag kan sluta med mina ointressanta rubriker. Det är ju självklart. Genom att skriva rubriker på latin så är det ju omöjligt att kunna dra förhastade slutsatser om vad texten handlar om, och eventuellt börjar man läsa i hopp om att få förstå vad för obegripligt budskap som står i rubriken. För dig som nu kommit känner igen dig i situation #2 kan jag berätta att rubriken, på latin, står för Fånga dagen, skapa dagen. Jag råkar veta att begreppet Carpe Diem kanske är den mest utslitna klyschan all times. Intressant att ett uttryck kan vara relativt oförstråeligt men ändå kan ha ett djup... Crea diem, liknande engelskans create (som ifs kommer från latinet, men engelskan används ju oftare nuförtiden).

Igår var jag, sedvanligen, inne i stan på shoppingrunda. Men det rätta shoppingruset infann sig inte. Under vinterhalvåret så shoppar jag endast när jag har överdrivet många skoluppgifter att göra. Två inlämningsuppgifter, ett prov och en läxa gör mig till en shopahollic av sällan skådat slag. När jag igår, helt utan deadlines och prestationskrav, skulle försöka leta rätt på något fint så gick det alltså inte så bra...

Vad finns det som kan trigga ett köprus mer än mitt mecka, IKEA :D, och det fungerade, efter IKEA (där jag åt lunch och gick en vända) så drog jag vidare. Nu var det enkelt att hitta vad som söktes, och jag gjorde några kap på rea.
Slutnotan för hela shoppingrundan räknade jag ihop till 1646 kronor.

Under gårdagskvällen simulerade jag enmanna-party när jag satte ihop en spellista med dance-karaktär (joodå, lite NRJ blev det också) samtidigt som jag använde min inte allltför omfattande partyrekvesita, två effektfulla lysrör. Intressant igår var att NRJ Dance spelade fyra låtar med svensk sångare på mindre än en halvtimme. Och visst är Sverige ett ansett land inom dance-genren, tillsammans med bl.a. Holland och Frankrike. Men gårdagens svenskkavalkad var något utöver det vanliga. Inte heller var det våra svenska dansnissar i Swedish House Mafia, utan det var Eric Prytz, Robin, Basshunter och Avicii (alias Tim Berg).

När jag ändå är inne på svensk musik så tyckte jag mig igår upptäcka två låtar som liknar varandra, men jag vet inte, länkar låtarna nedan.

Det är inte långt kvar. Jag sitter här, kanske för sista gången ensam hemma. Det som är mitt hem, och som kommer alltid att vara det. Det är inte långt kvar innan husnyckeln ska lämnas för att sedan aldrig ges tillbaka. Jag blir knäsvag av att inse hur fort tiden går.

Idag har jag gett stora gratulationer till min bror som fyller 23 år idag. Bara det - tiden går fort. Men bror har förmodligen långt kvar... Det har väl egentligen jag också, men ibland känns det som att den person som man är kommer att försvinna - för att aldrig återvända. Den person som genomgått alla de barndomsår som aldrig kommer att upplevas igen. Den person som velat offra det mesta för andras väl. Vad kommer att hända ? Vem kommer jag att vara ?

Jag minns stora delar av år 2006. Sverige tog, som första nation, OS- och VM-guld under samma år. MediaMarkt öppnade sitt första varuhus i Sverige, som även fick en ny regering. Pluto kallades nu inte längre planet, Saddam Hussein dömdes till döden genom hängning, Nordkorea provade kärnvapen, med mera. Det är nu fem år sedan.

Det är nu fem månader kvar av år 2011. Eller förresten, det är inte fem, det är 7kt. Jag hinner inte med att leva. På en vecka har jag inte hunnit förstå att den dagen jag tror det har varit sedan länge är förbi. Tiden går för fort. Kan den inte bara lugna sig lite...

Något som inte är överdrivet långt är film. De senaste dagarna har jag hunnit se två filmer, och eftersom jag inte vill vara enbart luddig så tänker jag berätta vad jag såg. Igår såg jag filmen Punisher - War zone. Inget sevärt. Skulle säga två av fem till den. Det enda som intressanta var ett citat, uttalat av en galen mafiasnubbe. Citat "Visste du att stekt njure med äppelmos är delikatess i Sverige", svar - Nej, det visste jag inte. Men filmen är amerikansk, så trovärdigheten kommer ju därefter.

Ikväll tittade jag på För Kärleken - en film som jag länge funderat på att se och ikväll när den visades på kommersiell licens-tv så kom det som en glad överraskning. Men tyvärr, måttligt men ändå höga förväntningar förbyttes till förvirrande budskap. Det händer mycket. Mycket vill nog sägas, men inget som jag förstår nog av. Ibland måste man se se kritiskt på något som blir för mycket. Jag kan i korthet berätta att filmen handlar om lite kärlek, mycket pengar, måttlig solidaritet och att göra karriär kantat med lite terrorism, lite våld och lite avundsjuka. Tre av fem är kanske i överkant, men det står jag för.

Nu är det inte heller långt kvar tills jag måste till affären för att köpa mat till katten. Kattmaten tog slut igår så idag har jag försökt mata katt med diverse föda från kylen, utan lyckat resultat. Jag vet inte om det är min bristande fantasi eller om det är den kräsna katten som är problemet.

Nåväl, nog för idag. Dagens - glader. Ha det bra.
// C.G.L

Idag har jag varit heterobloggare i en hel månad. Det känns bra, även om det känns som jag redan fått ihärdig bloggtorka, haha. Funderar vad som kommer att hända till nästa jubileum... Eftersom jag tycker om siffror (inte matematik, stor skillnad ;) så har jag räknat ut hur mycket jag bloggat under min månad. Om jag räknar bort inlägget som bitvis är skrivet på norska så har jag skrivit tio inlägg. De fem första och de nästföljande fem ställde jag mot varandra för att undersöka utvecklingen. Mitt genomsnittliga blogginlägg har tidigarelagts med 131 minuter. Från 01:21 till 23:10. Antalet tecken minskade från 9771 st. till 9519 st, samtidigt som antalet ord minskade från 1712 till 1683. Detta betyder att genomsnittsordet minskat med 0,06 tecken för att nu vara 5,65 tecken. Observera - "NRJ" räknas som ett ord. Några sammanfattande adjektiv från min månadslånga bloggsessiour är "lillgammal", "händelserik" och "trött".

Frågan är varför jag skriver sådant som ingen bryr sig om, men jag har ju reserverat mig med en bloggtorkningsvarning... En viss reservation måste även lämnas för siffrorna ovan. Uppgifterna är tagna ur texterna, men det är inte sällan som jag går tillbaka för att peta i sådant som inte blev bra. Om jag har ett gammalt inlägg med mycket fel i så var jag troligen väldigt trött när jag presterade det, kombinerat med att jag skäms så mycket för det jag skrivit och därför inte korrekturläser.

Idag har jag ringt min telefonoperatör för att fråga vart min mobil är. Det trevlige kundtjänstemannen sa att han visste inte det, men att ingen har stulit den. Det känns bra.

Det känns som att jag som smått har återhämtat mig från den fasansfulla fredagen i Norge, som har tärt hårt på mig de senaste dagarna. Igår deltog jag i den nordiskt fastslagna tysta minuten. Det kändes som att det var ett smått avslut.

Ikväll ägnar jag mig istället åt att lyssna på diverse spansk musik, för att återväcka min halvknackiga spanska. Det är inte särskilt bildande, utan mest underhållande för stunden. Annars har jag inga planer för skolan än så länge, det är ju lång tid kvar... Jag har fått indikationer på att det troligen finns personliga betyg att ta del av, men jag tänker inte titta förrens någon tvingar mig. Slutbetygen från nian fick ligga på skrivbordet i två månader innan jag ägnade det ett par minuters uppmärksamhet. Det har legat i mitt överskåp på rummet, men igår plockade jag fram alla betygslappar i jakt efter något som såg bra ut, det gick inget vidare...

Betyg i all ära, men någon som troligtvis inte kommer att få högsta betyg är Rowan Atkinson. Den bönhörde engelsmannen är tillbaka med sin klantiga agentkaraktär i Johnny English rebourne. Originalfilmen från 2003 tycker jag är jättekul, men jag tror generellt, tyvärr, att uppföljare inom komedigenren har svårt att överträffa originalen. Jag skulle bli oerhört glad om rebourne blir lyckad, men jag har mina onda aningar...

Igår plockade jag undan prylar som ska flyttas, vilket gav mig blöta ögon. Det är så känslosamt, jag är ledsen. Dessutom har mamma tidigarelagt våran sista dag i huset med tre veckor, så nu måste vi vara härifrån den 10 augusti, alltså om bara två veckor. Att bo i ett hus i ca 858 veckor (16,5 år x 52 veckor/år), och att då ha två veckor kvar känns svårt. I procentform har jag bara 0,23 % kvar.

Det är ofattbart. En bilbomb som blåser ut regeringskvarteret i Oslo och en massaker som dödar ett åttiotal politiskt aktiva ungdomar. Det är svårt att förstå.

Vårat västra grannland utsattes för en terror igår vid halvfyra-tiden. Jag har svårbegripligen följt händelseförloppet sedan dess. Det är svårt att sätta ord på känslorna just nu. Norge har alltid varit mitt andra favoritland, alltid. Det känns som en stor förlust för det nordiska folket en dag som denna. Jag tar det själv som en personlig kränkning.

Villrådig som jag är, söker jag efter svar. Därför besöker jag NRJ Norges webbplats. Där mötes jag av en helsvart bild. Centrerat i mitten står det bara "22.07.11". Gårdagens datum. Terrorns datum. I den efterföljande texten står det att huvudkanalen kommer spela musik under helgen, men att alla programpunkter utgår. I kommentarsrutan som normalt fylls med låtönskningar och musikdiskussioner domineras istället av frågor, hur det kunde hända, men också av sorg, saknad och samhörighet. Det känns så svårt. Att älska ett land som man knappt aldrig besökt.

Jag lämnar det vid sidan av, även om det kommer ta uppskattningsvis ett par veckor att komma över. Som i kölvattnet av den norska bevakningen kommer nyheten om att Amy Winehouse är död. Inte för att det sörjer mig lika mycket som norrmännen, men det är ändå en artist som man vetat men hon är. Misstänkt knarköverdos - Jag rekommenderar, avstå knark.

Jag har tappat bort min mobil för ett par dagar sedan, så jag kan inte skicka eller svara på sms...

Jag har gjort några vettiga saker de senaste dagarna, men jag orkar inte ta det just nu, hade.