På cykelturen genom barndomen
Jag tror att trötthet är en form av drog. Jag var på LAN under tisdagsnatten, vilket ledde till att sov oavbruted ett antal timmar. När jag till sedan vaknade upp var klockan halv två på natten. Och precis det som kännetecknar en drog hände för mig. Jag gjorde det som man inte bör göra när man är drogad / drogat trött. Jag gav mig ut.
Jag gav mig ut i småstadens gatulampsskimmer, färdandes på min gula cykel av dammodell. Första gången på mycket länge for jag genom den pitgoreska björklingebygden utan att tänka på gamla minnen och framtida fornminnen. På en kronologiskt underförstått uttänkt väg fick jag återuppleva alla sekvenser av mitt liv. Jag cyklade förbi mina gamla skolor, mitt gamla dagbarnhem, idrottshallen där jag utövade min enda sport, de ställen vi brukade umgås vid på lördagskvällarna, de ställen som jag gick på för tio år sedan, de ställen jag såg som nya på 1990-talet... Allt det farande på en cykel, utan en tanke. Slutligen, efter den sista hållplatsen för min barndom, min högstadieskola, utslussningsplatsen för framtiden, vände jag hemmåt.
Jag var fortfarande så pass tankebefriad att jag inte resonerade över att det är dumt att cykla över farthinder i hög fart - utan händer. Jag föll av cykeln och skadade mig lindrigt på knän och armar. De tusen tankarna från de senaste dagarna kom tillbaka. Mitt hade fallit ur mitt drogande sömntillstånd.
Mycket väl medveten om var jag är (har fallit av cykeln på exakt samma ställe en handfull gånger tidigare) börjar jag analysera. Det kändes som att det inte var en tillfällighet att jag föll av cykeln. När jag kommit hem så kände jag hur uppenbart det var. Jag hade fallit av cykeln, utan att åsamka en språma på den tröja jag haft mot kylan eller de byxor jag hade. Det var istället på mig, kroppsligt. Jag funderade vad det sade mig. Jag förstod.
På cykelturen genom barndomen kände jag ingen smärta. När jag vände hemmåt hade jag ännu inte känt något som gjort ont. Men det var det som saknades. Självklart har barndomen inte bara varit guld och gröna skogar. Jag förstod signalen, om att det var jag som kroppsligt fick ta smärtan, smärtan som representerade min barndom. Den smärtan som representerade allt som jag upplevt under mina dagar -
Jag brukar hemmavid, även sommartid, lunka runt i några väl vedertagna skinntofflor. De passar egentligen inte in på sommaren, men de är sköna så jag använder dem ändå. Jag brukar inte gå med dem ute på gatan, de är lite väl hemtrevnads, men idag fann jag ingen anledning till att inte lämna huset i tofflor. Jag gav mig ut - igen.
Jag får fundera över vad som gör mig så spontan, på gott och ont.
Jag lunkade sedan runt i kvarteret i mina hemtrevnadstofflor och funderade. Jag förstod att mitt undermedvetna ville se mig i tofflor på gatan. För det är i bygden som jag känner mig hemma. Jag kommer kunna bo vartsomhelst men det här jag känner mig som hemma. Jag tog en bild på hur det ser ut här hemma.
Jag gav mig ut i småstadens gatulampsskimmer, färdandes på min gula cykel av dammodell. Första gången på mycket länge for jag genom den pitgoreska björklingebygden utan att tänka på gamla minnen och framtida fornminnen. På en kronologiskt underförstått uttänkt väg fick jag återuppleva alla sekvenser av mitt liv. Jag cyklade förbi mina gamla skolor, mitt gamla dagbarnhem, idrottshallen där jag utövade min enda sport, de ställen vi brukade umgås vid på lördagskvällarna, de ställen som jag gick på för tio år sedan, de ställen jag såg som nya på 1990-talet... Allt det farande på en cykel, utan en tanke. Slutligen, efter den sista hållplatsen för min barndom, min högstadieskola, utslussningsplatsen för framtiden, vände jag hemmåt.
Jag var fortfarande så pass tankebefriad att jag inte resonerade över att det är dumt att cykla över farthinder i hög fart - utan händer. Jag föll av cykeln och skadade mig lindrigt på knän och armar. De tusen tankarna från de senaste dagarna kom tillbaka. Mitt hade fallit ur mitt drogande sömntillstånd.
Mycket väl medveten om var jag är (har fallit av cykeln på exakt samma ställe en handfull gånger tidigare) börjar jag analysera. Det kändes som att det inte var en tillfällighet att jag föll av cykeln. När jag kommit hem så kände jag hur uppenbart det var. Jag hade fallit av cykeln, utan att åsamka en språma på den tröja jag haft mot kylan eller de byxor jag hade. Det var istället på mig, kroppsligt. Jag funderade vad det sade mig. Jag förstod.
På cykelturen genom barndomen kände jag ingen smärta. När jag vände hemmåt hade jag ännu inte känt något som gjort ont. Men det var det som saknades. Självklart har barndomen inte bara varit guld och gröna skogar. Jag förstod signalen, om att det var jag som kroppsligt fick ta smärtan, smärtan som representerade min barndom. Den smärtan som representerade allt som jag upplevt under mina dagar -
Jag brukar hemmavid, även sommartid, lunka runt i några väl vedertagna skinntofflor. De passar egentligen inte in på sommaren, men de är sköna så jag använder dem ändå. Jag brukar inte gå med dem ute på gatan, de är lite väl hemtrevnads, men idag fann jag ingen anledning till att inte lämna huset i tofflor. Jag gav mig ut - igen.
Jag får fundera över vad som gör mig så spontan, på gott och ont.
Jag lunkade sedan runt i kvarteret i mina hemtrevnadstofflor och funderade. Jag förstod att mitt undermedvetna ville se mig i tofflor på gatan. För det är i bygden som jag känner mig hemma. Jag kommer kunna bo vartsomhelst men det här jag känner mig som hemma. Jag tog en bild på hur det ser ut här hemma.
Den som nu läste detta överemotionella antiklimaxdrama med underförstådd ton ska veta att det var faktiskt det svåraste jag förmedlat i bloggväg hittills. En känsla kan enbart uppfattas äkta av den som upplever den. Den som delar en känsla skapar sin egen tolkning, vilket ger känslan en annan innebörd. Nu är jag återogen trötter efter mitt drogartade spontanäventyr inom mig själv. Nåväl, simma lugnt i sommarvärmen, och tack för att du läste.
// C.G.L
Kommentarer
Trackback