Idag har jag ringt min telefonoperatör för att fråga vart min mobil är. Det trevlige kundtjänstemannen sa att han visste inte det, men att ingen har stulit den. Det känns bra.

Det känns som att jag som smått har återhämtat mig från den fasansfulla fredagen i Norge, som har tärt hårt på mig de senaste dagarna. Igår deltog jag i den nordiskt fastslagna tysta minuten. Det kändes som att det var ett smått avslut.

Ikväll ägnar jag mig istället åt att lyssna på diverse spansk musik, för att återväcka min halvknackiga spanska. Det är inte särskilt bildande, utan mest underhållande för stunden. Annars har jag inga planer för skolan än så länge, det är ju lång tid kvar... Jag har fått indikationer på att det troligen finns personliga betyg att ta del av, men jag tänker inte titta förrens någon tvingar mig. Slutbetygen från nian fick ligga på skrivbordet i två månader innan jag ägnade det ett par minuters uppmärksamhet. Det har legat i mitt överskåp på rummet, men igår plockade jag fram alla betygslappar i jakt efter något som såg bra ut, det gick inget vidare...

Betyg i all ära, men någon som troligtvis inte kommer att få högsta betyg är Rowan Atkinson. Den bönhörde engelsmannen är tillbaka med sin klantiga agentkaraktär i Johnny English rebourne. Originalfilmen från 2003 tycker jag är jättekul, men jag tror generellt, tyvärr, att uppföljare inom komedigenren har svårt att överträffa originalen. Jag skulle bli oerhört glad om rebourne blir lyckad, men jag har mina onda aningar...

Igår plockade jag undan prylar som ska flyttas, vilket gav mig blöta ögon. Det är så känslosamt, jag är ledsen. Dessutom har mamma tidigarelagt våran sista dag i huset med tre veckor, så nu måste vi vara härifrån den 10 augusti, alltså om bara två veckor. Att bo i ett hus i ca 858 veckor (16,5 år x 52 veckor/år), och att då ha två veckor kvar känns svårt. I procentform har jag bara 0,23 % kvar.