Det är ofattbart. En bilbomb som blåser ut regeringskvarteret i Oslo och en massaker som dödar ett åttiotal politiskt aktiva ungdomar. Det är svårt att förstå.

Vårat västra grannland utsattes för en terror igår vid halvfyra-tiden. Jag har svårbegripligen följt händelseförloppet sedan dess. Det är svårt att sätta ord på känslorna just nu. Norge har alltid varit mitt andra favoritland, alltid. Det känns som en stor förlust för det nordiska folket en dag som denna. Jag tar det själv som en personlig kränkning.

Villrådig som jag är, söker jag efter svar. Därför besöker jag NRJ Norges webbplats. Där mötes jag av en helsvart bild. Centrerat i mitten står det bara "22.07.11". Gårdagens datum. Terrorns datum. I den efterföljande texten står det att huvudkanalen kommer spela musik under helgen, men att alla programpunkter utgår. I kommentarsrutan som normalt fylls med låtönskningar och musikdiskussioner domineras istället av frågor, hur det kunde hända, men också av sorg, saknad och samhörighet. Det känns så svårt. Att älska ett land som man knappt aldrig besökt.

Jag lämnar det vid sidan av, även om det kommer ta uppskattningsvis ett par veckor att komma över. Som i kölvattnet av den norska bevakningen kommer nyheten om att Amy Winehouse är död. Inte för att det sörjer mig lika mycket som norrmännen, men det är ändå en artist som man vetat men hon är. Misstänkt knarköverdos - Jag rekommenderar, avstå knark.

Jag har tappat bort min mobil för ett par dagar sedan, så jag kan inte skicka eller svara på sms...

Jag har gjort några vettiga saker de senaste dagarna, men jag orkar inte ta det just nu, hade.