Idag har jag funderat på hur konstiga saker och ting kan bli. Jag upptäckte nyss, nu när jag loggade in på bloggen, att mitt senaste inlägg inte var komplett, att jag hade råkat publicera ett utkast med luckor i. Helt obegriplig text, det kan bli så konstigt. Det är kanske inte lika konstigt att livet går vidare trots motgångar och besvär, men däremot är det fashinerande. Att förändringen i ditt liv inte märks av den kollektiva massan. Numera lever sju miljarder människor på jorden, och oavsett hur populär du är så kommer su inte att uppmärksammas av fler än en mikroskopisk bråkdel. Oavsett hur många facebook friend requests du tar emot så kommer du inte att påverka och förändra fler än dem i din absoluta närhet. Jag har något större resonemang på spåren men det orkar jag inte förmedla nu. Istället kan detta lullilull-inlägg bli en bra cliff-hanger till att fortsätta följa bloggen. Men då ver jag att jag ska bli mera kontinuerlig i mina uppdateringar. Jag har inte uppmärksammat Rosa Bandet heller, något jag planerat sedan några månader tillbaka. Men snart är det jul, och den är svår att förbise med oviktigt pladder. Det är sådant som hör hemma på hösten det. Nog från mig, hejhej :)

Jag funderar på det här med att testa tankar... Jag hade en engelskalärare på högstadiet som myntade uttrycket "att testa tankar". Jag tyckte det var intressant, att testa tankar och idéer. Att få argumentera för något som man egentligen är emot. Jag testade tanken på att legalisera dödsstraff. Det är ju inget som jag förespråkar i normala fall, eller i vardagliga värderingar. Men jag testade tanken, och jag måste nog säga att resultatet vart bra. Jag funderar på det som hände på (någon gala förra året) (ex Grammisgalan 2010) då den danske regissören Lars von Trier sjabblade till det på en helt vanlig presskonferens. Det började med att han först tappade fokus på den egentliga uppgiften, att presentera den nylanserade filmen () . Det fortsatte med att Lars von Trier resonerade kring att han nog förstod Adolf Hitler, och att han själsligt nog var nazist. När den förvirrade presskåren ville återgå till filmen för att lätta upp den numera tryckta stämningen så svarade von Trier att filmen var välregisserad, för det är vad nazister brukar göra... Det finns nog ingen som lyckats ställa till med mer besvär för sig själv än självaste von Trier. Han bannlystes från den fortsatta galan och hans film diskvalifiserades. Jag delar på inget sett den danske Lars ord, inte heller delar jag den bild som jag själv målade upp när jag prövade tanken om exekution. Reaktionerna på de alltför uppenbara anspelningarna uppfattas mycket starkt, och jag tolkar detta som ett tecken på hur stor betydelse ord har, speciellt kombinerat med rullande bild samt ett ivrigt pressuppbåd. Men jag tycker samtidigt att det är problematiskt när orden tas på för stort allvar. Inom politiken så uppfattar gemene man ett parti som otydligt när de som de kallas "svänger" i en fråga. Resonemangen för och emot verkar inte vara önskvärda för väljarna, som vill ha tydliga besked från första stund. Jag tycker det är problematiskt när debetten stryps av att ingen vill säga varken bu eller bä eftersom de inte är säkra på att det är denna ståndpunkt som de ska företräda på valdagen. Det är enligt mig en förutsättning för en hållbar demokrati att kunna resonera sig fram till konkreta motioner, prepositioner och reformer. Men det verkar ibland som att samhället inte vill ha resonemang och nyanserande tankar. Kanske är det så att det bara är det slutgiltiga resultatet som är intressant. Helst ska vägen dit ha gått igenom slutna led vilket inte kan ge några som helst indikationer på en splittrad enighet. Om det är ett sådant samhälle vi vill ha så är det väl så det får vara, men jag är inte säker på att opinionen vill kväva debatten. I fortsättningen ska jag utveckla mina resonemang kring ordens verkan, så jag tar och slutar med att säga, hejdå :)