Idag surfade jag in på Blogg.se för att fortsätta min studietips-serie som har fått samma märkliga struktur som Star Wars-filmerna. Men tro inte att jag blir upprörd när jag läser att de hjärtkrossade har fått en egen dag till att känna sig extra nere, på samma dag som min födelsedag ! Gissa om jag kommer att sitta på en stol, möjligtvis en soffa eller fåtölj, på den 12;e november, glad över att det då bara är ett år kvar tills att bli myndig, men samtidigt känna känslan av att vara hjärtkrossad, ledsen, allmänt nedstämd, trist och olycklig. Så jag undrar, måste man verkligen uppmärksamma en dag som kommer locka fram den där känslan av att vara ensam, olustig och olycklig, samtidigt som man ska fira att ännu ett levnadsår, eller en till "vår" som en 80'talist skulle säga, avklarats med livhanken i behåll ? Jag vet inte heller hur min roll i det hela ser ut, om jag är den allmänt hjärtkrossade människan, eller om jag, med min närvaro och kontakt med andra, är en hjärtekrossare ? Jag hoppas på det första. För ibland är det svårt att tolka signaler, speciellt om det är signaler från någonstans i det okända, någonstans det inte går att känna stämningen, någonstans där inget är som det borde vara. Jag kanske bara överskattar vikten av det lustiga sammanträffandet att de hjärtkrossades, och min egen dag, numera samsas på samma dag i almenackan. För det är väl kanske så, att den födelsedag, som brukar firas på den bästa årstiden som finns, vintern (förutsatt att det finns snö på marken) numera endast kommer erbjuda en massa hjärtekrossade zombies som gråter över att deras senaste förhållande slutade i likgiltigt gräl, att deras senaste partner inte ville ha dem, och att de inte kommer att utveckla en ny relation, just eftersom de är hjärtekrossade. För visst, kanske har man en egen anledning till att uppmärksamma de hjärtekrossades förlovade dag, men jag tror nog att jag föredrar att fira något positivt. Såsom det faktum att jag då levt längre än vad jag hade kunnat tänka mig, när jag var liten. För att delta i någon hjärtlös parad som skanderar hur synd det är om dem som inte haft någon lyckad samlevnad med någon de tycker mycket om känns inte helt befogat. Det känns lite meningslöst att bara grotta ned sig, tröstäta lite anjovis med pizzakrydda på, och bara gråta ut samtidigt som åsynen av Bridget Jone's dagbok framkallar ännu fler tårar. Jag tror jag föredrar att fira, kanske lite fest. Och det är ju aldrig fel med fest !? För den dagen kommer, då det känns välkommet att anjovisburken har lång hållbarhetstid när jag kommer plocka ut den ur kylen, och ladda upp för gråtfest i min ensamhet. Men den dagen tänker jag inte spendera bara för att det står i almenackan att jag ska göra. Nej, jag vill ha roligt i stället. Det är roligare. Nu har jag ingen bättre slutkläm eller sens moral att komma med så jag slutar med att säga. Tack du som läste, och kom ihåg, det finns någon för dig. Hade ! // C.G.L.